Jag har börjat läsa Jack M. Bickhams bok The 38 Most Common Fiction Writing Mistakes.

Danyael - Fantasy Something

- Jag är fortfarande drottning här!
- Svårt att vara drottning utan tron att sitta på...
Hans kyliga ord får henne att börja gå fram och tillbaka genom paviljongen. Manteln med den svarta pantern böljar bakom henne för varje steg hon tar.
- Jag har en trone, Zane, säger hon och gör sitt bästa för att nagla fast honom vid tältväggen med sina gula ögon. Och med Gudarnas hjälp ska jag sitta på den igen inom bara några få dagar!
- ... du planerar att...
- Vad trodde du? Att jag bara är ute och nöjesrider med min armé?!
- ... jag hoppades, Ers Majestät...
Zare gnider sin rakade skalle och ser på sin tvillingbror innan han flyttar blicken till drottningen igen.
- Han har fortfarande kontroll över huvudstaden. Och folket verkar gilla honom av någon anledning.
Hon stannar framför bordet där kartan ligger upprullad och sätter ett finger på bilden av K'hells huvudstad, Sancenac.
- Om fem dagar... hon ser från Zare till Zane. Så är staden min. Kosta vad det kosta vill.

---

Jag tror att det är en skrivardag idag. Känns som det.

Hmm... jag undrar om vi har några lektioner idag?

För att svara på syrrans kommentar så var väl New Moon ganska bra, men Twilight var bättre. :)

Den mjuka doften av te ligger över köket. Utanför fönstret skiner solen från en molnfri himmel.
Jag överväger att bjuda hit Josef imorgon eller på lördag så att vi kan gå igenom mina texter.
Fast det har kan kanske inte lust med. ^^



Jag måste gå igenom min garderob för att bestämma vad jag ska ha på mig på lördag också.
Har en svart klänning som jag inte använt än som jag skulle kunna ha faktiskt...
Ett par snyggliga skor till så blir det ace!

En dröm är en dröm är en dröm...
Och nu ska drömmen får liv.

Through your eyes I see the dying day

All that remains is the echo of your heartbeats

Like a burning candle our time is running out

 

We received a letter of immortality

The ultimate end, the final beginning

I imagine your breath against my skin

 

But through your eyes I see the dying day

It is far too late to repent out sins

When will this dream of a requiem end?

 

Come closer, baby, let me hold you

Together we stand on the brink

One step away from the threshold of eternity

 

Even so unyielding time cradles us

Every moment gone is a moment lost

And through your eyes I see the dying day

---

Dikt! Alla vet ju att det är lag på att skriva dikter i kursiv.
Nu ska jag återgå till mina vampyrer.

Haft ett allvarligt samtal med min skrivpedagog idag. (nej, det betyder inte att jag är efterbliven på att skriva och behöver experthjälp på området.)
Mycket givande, måste jag säga, till och med om han inte bjudit på godis. (Som jag tvingade honom att köpa. Go me!)
Känner att jag faktiskt fick tillbaka förtroenden för första kapitlet. Han påpekade bra saker som borde ändras för att underlätta för läsaren och för att ge mer sammanhållning, samtidigt som han lyssnade när jag förklarade hur jag tänkt.
Med tanke på att han är en wordnerd så blev jag också glatt överraskad när jag fick förklara några av orden för honom också. (hoho! *gottar sig*)

Nu funderar jag på om jag ska skriva ut de andra kapitlen också och gå igenom dem med honom ikväll eller om jag är för lat för att ta mig in till biblioteket. Först ska jag i alla fall på möte med skoltidningen, men det verkar som att det bara är jag och Sofie som kommer.
Suck.




En bild!

Guh, fick skrämselhicka precis innan jag gick och lade mig igår. Fick för mig att jag skulle öppna kapitel två och läsa igenom det innan sängdags, bara för att inse att hälften saknades!
Argh!
Vad gör man?!
Jo, man hör av sig till sin Jim och frågar honom om han mot förmodan har sparat den där biten text någonstans mellan alla sina rensningar och formatera C:\
Som tur var så hade han det! Han hade kvar skiten och han mindes till och med var han hade den så jag fick den på fem sekunder.
Så snabb service får man inte ens på McDonalds!
Därför måste vi fira med ett provsmak från detta underbara, glömda kapitel.

---

Kapitel *2*

Jag är den världsomtalade Raphayel De'qard, alla kvinnor begär mig och alla män önskar att de var som mig. Förutom att vara en del av alla kvinnors dagdrömmar och hemliga fantasier så är jag också en av prins Thadiel Dakas livvakter, och tillsammans med mina tre vapenbröder finns jag alltid vid hans sida oavsett hur farlig situationen är. Hur oerhört som det än låter så har jag tyvärr inte alltid varit en del av hans höghets livvakt, och jag förstår ärligt talat inte hur han klarade sig utan mig innan...

   Jag växte upp ute på en farm tillsammans med mina fyra systrar, söta flickor som verkligen kunde hittat sig bättre makar än dem de har nu men säger jag det högt så slår de väl mig. Yngsta barnet och enda sonen i familjen, det är jag, och min far var noga med att lära mig allting om hur man ska sköta en farm. Kor, grisar och får... så grödor, skörda grödor och sedan sälja samma grödor inne i byn. Inte direkt en värdig sysselsättning för någon vars öde det är att vara begärd av alla kvinnor.

   Det smärtar mig att säga men jag bodde faktiskt på den där farmen i tretton år av mitt liv, utan att ens veta vilken ände av ett svärd man ska hålla i och vilken man ska sticka i sin motståndare! Detta rättade dock till sig så fort min äldsta syster gifte sig, inte med en bonde ska jag kanske tillägga utan snarare med mannen som förändrade mitt liv. Han hette Drogo, och han gifte sig antagligen med min syster bara för att hon var ung, och hon gifte sig antagligen med honom bara för att han hade pengar och ett gott rykte.

   Han var en före detta officerare ur konungens armé, som fick ta avsked på grund av en lättare skada, enligt honom själv. Det flesta andra tycker att det är lite jobbigare än så att förlora en arm men han verkade snarare mest irriterad för att han inte fick fortsätta med någonting han älskar. Därför var han säkert väldigt tacksam när jag bevärdigade honom med min uppmärksamhet, och min törst för kunskap imponerade säkert också på honom.

   Han lärde mig allt jag kan och jag är skyldig honom mycket för den hjälp han givit mig! Okej, jag ska vara ärlig... gubben lärde mig aldrig mer än grunderna, och knappt ens det. Jag var tydligen inte tillräckligt begåvad för hans smak. Bah! Vad vet en sådan som han om verklig talang? Det var frustrationen som till slut drev mig hemifrån och jag begav mig till huvudstaden för att söka anställning i vår nådige konungs armé. Om en sådan som min systers man lyckades nå en officers post så måste kommer ju en man med min begåvning att snart utses till en av Hans Majestäts personliga krigsrådgivare.

   Förvånansvärt nog så blev jag utkastad. ”Vi behöver inte bondtölpar, vi behöver soldater,” sade rekryteringsmannen. Bara att tänka på det gör mig fortfarande förbannad! Hur kan man behandla landets störste svärdsmästare med sådant förakt? Thadiel lät sparka honom senare... Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv som när jag såg hans misstrogna min, när Thad sa åt honom att hämta ut sin sista lön och sedan försvinna.

   För att återgå till historien om min händelserika barndom så gav jag i alla fall inte upp bara för att en idiot kastade ut mig i rännstenen. Varifrån jag fick idén att bryta mig in i palatset för att tala med konungen själv om detta oerhörda som hänt mig vet jag inte, och jag inser nu i efterhand att den idén antagligen inte var vidare genomtänkt. Just då lät det dock som en utmärkt plan! Dessutom var det inte vidare svårt att smyga sig in i palatsträdgården, något som jag givetvis påpekat för min prins men som han fortfarande inte har gjort något åt. Jag svär, den mannen VILL bli lönnmördad! Det är tur att han har mig att vakta ryggen åt honom, för inte gör han det själv...

---

Lille Raphie ska få mer uppmärksamhet idag, har jag bestämt. Efter att jag har skrivit den lilla sammanfattningen om Danele. Den har legat och ätit på mig hela morgonen när jag försökte halvsova.
Dumma, envisa kvinna som vill ha uppmärksamhet!

Skolan börjar om en timme, borde kanske fixa någonting att käka eller så. Sitter och roar mig med att läsa gamla dagböcker. *fniss*
Det finns många guldkorn där!
Till exempel:

---

När han kommer hem möts han av en märklig syn i köket. Klockan är ungefär halv tio och han hittar sina tre bröder i köket. Venji har huvudet instoppat i diskmaskinen och försöker uppenbarligen laga den under lågmälda svordomar. Vid diskhon står Gavril och diskar medan Tommy torkar.
Adria sitter vid köksbordet med ett modemagazin framför sig och en kopp te i handen. Hon har uppenbarligen lagat kvällsmat åt dem och låter dem nu jobba för det.
- ... wow, säger han häpet och slår sig ner intill Adria. Du, nejlikor är en sorts blommor va?
Hon tittar förvånat upp och ler mot honom.
- Ja, planerar du att ge mig en bukett? frågar hon vänligt. Bollsport på sju bokstäver, Rei...
- Fotboll? föreslår han.
- Tennis? gissar Gavril.
- Det är sex bokstäver ditt mongo, säger Venji skadeglatt.
Adria fyller i fotboll på sitt korsord och ser sedan intresserat på Andrei igen.
- Du ska skicka blommor till Belle, eller hur? Hon avfyrar ett triumferande leende. Du gillar henne!
- Lägg av! Hon sa att hon ville ha blommor... bara...
- Belle och Andrei sitter i ett träd, börjar Venji nynna, men slutar när Rei smäller igen diskmaskinsluckan om hans huvud. Aj! Vad fan?!
Tommy och Gavril skrattar rått åt honom.
Adria ger dem en förebrående blick.
- Jag kan hjälpa dig köpa en bukett om du vill, erbjuder hon sig. Det är synd att inte alla män i den här familjen är så omtänksamma att de vill ge flickorna de gillar blommor... verkligen synd, man kan samla många pluspoäng genom att ge blommor.
Gavril ser på Thomas.
- Ouch... loser...
Andrei ler mot Adria.
- Bara säg var jag kan hitta nejlikor!
- Linnéas Blomsterhandel har, men om du vill ha riktigt fina ska du nog gå till Flora’s istället, säger Adria tankfullt. Jag borde kanske satsa på dig istället för din bror...
- Jag kan ge dig rosor, erbjuder Venji från diskmaskinen.
Thomas smäller till luckan igen. Rei ser på Adria och ler lite.
- Kanske...
Hon besvarar hans leende och blinkar lite åt honom innan hon sträcker armarna mot Tommy.
- Thomas, bär du ut mig till bilen och kör mig hem?
- Det beror på, säger han retfullt. Ska du rymma med min bror eller inte?
- Det beror på... härmas hon roat. Tänker du bära ut mig till bilen eller inte?
Han ler och lyfter upp henne, slänger henne över axeln och bär henne ner till bilen, snurrar henne två varv innan han sätter ner henne.

---

Planerar att spela lite Suikoden Tierkreis när jag kommer hem efter skolan. Urgulligt spel, verkligen!
Ska nog posta ett inlägg om det ikväll.
Nej, matdags var det...

Hittade det här när jag rensade i min hårddisk... *fniss*
Silya innan Nathaniel satte klorna i henne och förstörde henne alldeles!

---

Datum när detta formulär skapades: 21-09-04

Fullständigt namn: Silya Silver

Smeknamn: Silver

Ras: Eldren

Yrke: ---

Social klass: högre över klass/ lågadel

 
Fysiskt utseende:

Ålder: 18

Ögonfärg: ljust gråa

Hårfärg, längd och stil: ljust blont, så blont att det nästan är vit. Ner till midjan men nästan aldrig utsläppt. Oftast flätat och/eller uppsatt på huvudet.

Vikt och längd: V: 53 L: 161

Kroppsbildning: delikat.

Hudfärg och typ: ljus alabaster hy, mycket mjuk och len. Hud som en riktig adelsdam.

Kännetecken: Glad, nyfiken och vill lära sig mycket.

Dominerande kännetecken: Har alltid en vit sten i en kedja kring halsen. En gåva från hennes far. Han sade att det var en månsten.

Är hon frisk: Ja, men hon tål inte solen så bra.

Om inte varför inte? Eller varför är hon frisk?: Hennes ljusa hy blir lätt solbränd.

 
Favoriter:

Karaktärens favoritfärg: Isblå och babyrosa.

Minsta favoritfärg: Brunt.

Mat: Gärna dyr mat. Rådjurssadel, oxfilé, lax, forell, fasan.

Litteratur: Mycket romantiska böcker och kärlekspoesi.

Transportmedel: Gärna till häst men oftast och motvilligt i vagn.

Hobby: Dansa och studera.

Vad gör de en regnig dag: Spenderar den i biblioteket.

 

Personlighet:

Är de våghalsar eller försiktiga?: Våghals.

Agerar de likadant ensamma som med någon annan?: Försöker bete sig mer moget tillsammans med andra än när hon är ensam.

Vanor: Ger sig så ofta hon kan ut på en ridtur alldeles ensam på morgonen.

Drycker: The Silver Liquid.

Hur mycket?: Måttligt.

Största styrka: Sin envishet.

Största svaghet: Vet inte när hon skall sluta/backa.

Ömpunkt: ”Så skulle en fin dam aldrig uppföra sig...” Just sådant kan hon bli väldigt arg över att få höra.

Största sårbarhet: Hon sörjer faderns djupt efter hans plötsliga bortgång.

 

Bakgrund:

Hemstad: London.

Uppväxt: En lycklig uppväxt tillsammans med sina bröder med mycket frihet.

Första minne: Sitt första djur, en liten kattunge.

Viktigaste händelse som fortfarande påverkar honom/henne: När hon fick sin första ponny av sin far. Ett vitt litet sto.

Varför?: Hon var alltid avundsjuk på bröderna som fick lära sig rida men inte hon. Tillslut när hon fyllde tio år fick hon en ponny och faderns tillåtelse att lära sig rida.

Utbildning: Mest i språk och etikett.

Religion: Kristen.

 

Familj:

Mamma: Anna-Belle Silver.

Relation med henne: Silya älskar sin mor och moderns älskar henne men Anna-Belle förstår inte sin dotters törst efter kunskaper som bara män får lära sig.

Pappa: Mikael Silver.

Relation med honom: De älskade varandra djupt. Hon var hans favoritbarn. Tyvärr dog han av sjukdom för endast ett och ett halvt år sedan.

Syskon, hur många, relation med varje: Silya är yngst och har tre bröder.

William Silver: Hennes äldsta bror. De älskar varandra.

Rafael Silver: Hennes näst äldsta broder. De älskar varandra väldigt mycket. Han älskar henne mer än vad som egentligen är tillåtet mellan bror och syster fast det är Silya inte medveten om. Han är löjtnant i armén.

Christian Silver: Hennes yngsta äldre broder. Han har enligt tradition blivit magiker i gillets tjänst. De har inte mycket till övers för varandra. Hon tycker att han är en torr tråkmåns och han tycker att hon är en virrig kvinna som inte vet sin plats.

Syskonbarn: William och hans fru Elisabeth har två små pojkar som heter Filip och Johannes. De är sju respektive fem år gamla.

Övrig släkt: Silyas farbror heter Kristoffer Silver och han och hans fru har tillsammans tre barn, en son och två döttrar. De heter Dimitri, Sofie och Katja.

Nära? Varför, varför inte?: Dimitri vill väldigt gärna gifta sig med Silya, något som hon ännu är vackert ovetande om. Hennes bröder har alltid tagit hand om den jobbiga och påträngande kusinen utan att hon har fått veta hans egentliga ärende till att besöka dem.

 

Attityd:

Mest avslappnad när: Hon har ett glas vin i handen.

Mest orolig när: När det händer saker runt omkring henne som hon inte förstår.

Prioriteter: Sin mors önskningar och välbefinnande.

Filosofi: Ta dagen som den kommer.

Misslyckande de skäms över: När hon försökte övertala Lord Viktor att få bli hans älskarinna.

Varför? De älskar varandra men han vill inte att hon skall offra sitt liv och sin sociala ställning för bara några stunders stulen lycka. Hon har dock givit sin oskuld till honom.

Om de fick en önskan vad skulle det vara? Varför?: Att fadern skulle leva igen. För att hon älskade honom så mycket och för att hon vet att det skulle göra hennes mor mycket lycklig.

 

Karaktärsdrag:

Optimist eller pessimist? Varför?: Optimist. Hon ser positivt på allt som händer.

Tillbaka dragen eller utåtriktad? Varför?: Utåtriktad. Hon har inget problem med att prata med folk, tvärt om tycker hon mycket om att gå på sociala tillställningar.

Talanger: Dansa, skriva poesi och rida.

Extremt skicklig på: Att dansa.

Bra karaktärsdrag: Glad, positiv, envis.

Dåliga karaktärsdrag: Envis som synden, lyssnar nästan aldrig på de som vet bättre än hon själv.

Uppförande: Ganska bortskämt ibland men oftast är hon trevlig mot alla.

Ångrar mest: Att hon lät fadern på sin dödsbädd be henne om en sista önskan. Nämligen att hon inte skulle gifta sig med Lord Viktor, trots att Lord Silver visste att de älskade varandra djupt och innerligt. Han fick hennes bröder att lova att se till att hon håller sitt löfte. Lord Viktor blev ursinnig och i ren protest uteblev han från Mikael Silvers ståtliga begravning trots att han var bjuden av Silya. När Silya sedan fick reda på att han och Lady Beatrix var förlovade åkte hon genast till London för att besöka honom. Väl där gav hon honom sin oskuld och ett löfte att vara honom evigt trogen, om inte som äkta maka utan som älskarinna. Han avböjde dock med förevändningen att han inte ville att hon skulle ge upp sitt liv och sin sociala status för endast några små korta stunder av lycka. Nu är Lord Viktor gift med Lady Beatrix och Silya och hennes älskade lider i tysthet endast förmögna att uttrycka sin kärlek till varandra genom brev och inte ens då under sina äkta namn.

Ångrar nästan inte alls: Att hon blandade laxermedel i sina kvinnliga kusiners mat.

Mörkaste hemlighet: Att hon inte är oskuld längre. Hon gav sin oskuld till Lord Viktor kort efter att han hade förlovat sig med Lady Beatrix.

Vet någon?: Viktor vet men han avslöjar det inte för någon i hela världen. De älskar varandra väldigt mycket. Lady Beatrix vet att de älskar varandra och hon är väldigt svartsjuk på Silya.

 

Själv beskrivning:

Beskriva sig själv med ett ord: Vacker.

Beskriva sig själv med en mening: Graciös som en fjäril och vacker som en blomma.

Vad de tycker är deras bästa fysiska karaktärsdrag, varför? Hennes kropps nästan perfekt proportioner.

Den värsta, varför? Hon anser inte att hon har några.

Är det realistiska åsikter?: Ja, ganska.

Vad de tror andra tycker om dem: Avundsjuka på hennes skönhet men att hon är ganska trevlig.

 

Tillsammans med andra:

Hur beter de sig mot andra?: Vänligt.

Hur blir de bemöta av främlingar?: Med vänlighet och beundran.

Vänner: Inga nära vänner.

Make/Maka/älskare/älskarinna: Hon skulle väldigt gärna vilja vara Lord Viktors älskarinna men han har strängt förbjudit det.

Första intryck av karaktären: Trevlig och oskyldig.

Varför?: Hon är trevlig, ler ofta och hon ser mycket oskyldig ut.

Vad ändrar på det första intrycket när man har lärt känna dem?: Man upptäcker snart att hennes tunga kan vara vass när hon vill och att hon inte är fullt så oskyldig som hon ser ut.

Vad gillar de andra mest med karaktären?: Hennes goda och jämna humör.

Vad ogillar de mest med karaktären?: Hennes envishet.

 

Mål:

För ögonblicket: Att undgå sina bröders ständigt vakande ögon.

På längre sikt: Att finna de vises sten. Hon läste någonstans att den har kraften att återuppväcka döda och hon vill väldigt gärna ha sin far tillbaka.

 

Problem/kriser:

Hur reagerar de i en krissituation?: Ganska lugnt.

Hur klarar de av problemet?: Genom att intala sig själv att allt ordnar sig bara man håller sig lugn.

Problem som de vanligen stöter på: Påträngande och närgångna män.

Hur reagerar de på nya problem: Försiktigt.

Hur reagerar de på förändringar: Med ett öppet men något misstänksamt sinne.

 

Övrigt:

Favorit kläder, varför?: Klänningar tycker hon mycket om men ibland när hon är ute och rider ensam på morgonen sätter hon på sig Rafaels kläder och låtsa att hon är en man.

Mest avskydda kläder, varför?: Hennes broder Christian skänkte henne en höghalsad, långärmad, svart klänning som hon skulle bära på faderns begravning. Han sade att det hade varit faderns sista gåva till henne. Hon bar den men tänker aldrig göra det igen.

Smycken, juveler: Kedjan med månstenen, ett vackert silverarmband som hon fått av Lord Viktor och ett par örhängen i samma stil som månstenen som hon fått av Rafael.

Andra saker: Sina två böcker, kärlekspoesi.

Var bor de?: På familjens lantegendom i Storbritannien tillsammans med Rafael och Christian och tjänarna.

Var vill de bo?: Ibland önskar hon att hon fick bo tillsammans med William och sin mor på deras egendom i Spanien. Där odlar de vindruvor som de sedan gör vin på.

Pengavanor: Hon är inte van att handskas med pengar. Vill hon ha något så köper hon det utan att tänka på att pengarna kanske kommer att ta slut. Hennes familjeförmögenhet är ganska stor.

Mest älskade ägodel, varför?: Halsbandet med månstenen och silverarmbandet.

Jag gillar Silya... hon är skön. Borde väl egentligen skriva en ny sådan här åt henne, med alla nya personlighetsdrag hon har utvecklat de här fem åren sedan hon först blev skapad.
Någon dag gör jag kanske det också.

---

Han minns inte mycket av själva ceremonin. Från det ögonblick som William lämnade över
Silya, när hennes fingrar slöt sig om Nathaniels är allting suddigt. Deras löften till varandra är
som ett dovt surrande under vattnet. Han kan inte fokusera, inte tänka. Det enda han vet är att
det är fel, så fel, av henne att stå där framme och svära att tillhöra någon annan ”tills döden
skiljer dem åt.” I oskuldsfullaste vitt, trots det som växer inom henne.
   Det är först på mottagningen efteråt, i det där stora, magnifika Monfey Manor, som han
lyckas samla sig. Som vanligt med hjälp av ett glas whiskey, för varför ska man ändra på
vanor som bevisligen fungerar så bra? Så han dricker sin whiskey och ignorerar skickligt sin
mors ogillande blickar. Ingen mening med att låta surkärringen förstöra god whiskey.
   Hans vackra syster inleder den första dansen för kvällen tillsammans med sin nye make. Till
och med Rafael måste erkänna att de rör sig väldigt elegant tillsammans. Undrar om de är lika
eleganta i sängen… han tömmer sitt glas. Tänk så skönt det hade varit att knuffa den där
löjligt stora bröllopstårtan i huvudet på Nathaniel. Han leker med den tanken i sällskap med
sin andra whiskey när han blir avbruten.
   - Ska du inte dansa?
   Rafael suckar svagt och vänder blicken till sin äldre bror. Den här gången är det torrbollen
Christian som lägger sig i. För det är det som han gör bäst, dikterar andras liv istället för att
skaffa ett eget.
   - Jag tvivlar på att någon av de fina damerna här vill dansa med mig, säger han lojt och
snurrar sitt glas mellan fingrarna så att den bärnstensfärgade vätskan nästan skvalpar
över kanten. Vem tycker du att jag ska lägga an på, broder min?
   - Catharina Shaftesbury, svarar Christian utan att tveka.
   Rafael höjer ett ögonbryn mot honom. Svaret kom alldeles för snabbt för hans smak. Som om
hans bror verkligen gått och funderat ut vem som skulle vara lämpligast. Frågan är bara;
lämpligast till vad?
   - Shaftesbury… syster till Adeline? Han kan inte hindra ett belåtet leende.
   - Ja, bekräftar Christian kort. Det är hon som står där borta vid terrassdörrarna. Gentlemannen
är Anthony Shaftesbury, hennes bror och förmyndare.
   Rafael bryr sig inte ens om att försöka hitta flicksnärtan i havet av gäster. Han tänker ju inte
dansa med henne ändå.
   - Vad hände med Adeline? Jag tyckte om henne.
   - … Anthony skickade henne till Paris.
   - Åh. Så tråkigt.
   Han tömmer sitt glas och styr stegen mot baren för att få sig ett nytt. Christian följer efter
honom som en igel, fast besluten att få sin vilja igenom.
   - Bjud upp henne. För en gångs skull kan du väl underhålla dig med en respektabel ung
kvinna!
   Rafael ger honom ett rovdjursaktigt leende och räcker över sitt tomma glas till bartendern.
   - Du skulle bara veta hur många respektabla unga kvinnor jag har underhållit mig med,
käre bror, säger han lent och lutar sig mot baren. Ska jag ge dig en lista?
   Det känns hemskt bra att se Christian blir röd som en kräfta i ansiktet. Om det beror på att han
blir generad eller arg är svårt att säga. Antagligen lite av båda.
   - Du är en skam för den här familjen, väser han lågt.
   - Vad nu då? Är det mitt fel att dina respektabla damer egentligen är billiga slampor?
   Rafael ler och tar en sipp av sitt påfyllda glas.
   - Det är tråkigt att höra att ni inte håller kvinnosläktet i så högt anseende, herr Silver,
inskjuter en sval röst. Speciellt som ni själv inte direkt är en kandidat till posten som
den perfekte manlige individen.
   Han sätter whiskeyn i halsen. Christians ögon ser ut att vara på väg ut ur sina hålor. Långsamt
vänder de båda bröderna sig till den här nya deltagaren av deras diskussion.
   - Och vem tror du att du är? Rafael höjer ett ögonbryn mot kvinnan, studerar henne
ingående från topp till tå.
   Hon är inte så lång, kanske ett par centimeter kortare än Silya, med honungsblont hår. Avgjort
inte lika vackert som Silyas silvriga lockar. Hennes klänning är ljusgrön, väldigt smickrande
till hennes petita figur men den följer inte direkt årets mode. Eller förra årets heller för den
delen. När hans blick återvänder till hennes ansikte slås han av hur otroligt blå hennes ögon är.
Hon räcker honom handen med ett kyligt leende.
   - Catharina Shaftesbury. Ni måste vara Rafael Silver.
   - Alldeles korrekt, fröken Shaftesbury.
   Med en elegant, inövad rörelse fångar han hennes hand, lutar sig över den. Han kan se hur
hon får gåshud över handleden och antagligen ända upp till axeln när hans varma andedräkt
stryker mot hennes fingrar. Ett hjärtslag, två. Han trycker en fjäderlätt kyss på hennes bleka
hud innan han rätar på sig, släpper hennes hand. Hon ser inte fullt lika stursk ut längre, och
han tillåter sig ett triumferande leende.
   - Angenämt att göra er bekantskap, säger han artigt och sätter en armbåge i sidan på sin
storebror. Har fröken träffat min bror, Christian Silver?
   - Jag… jag… börjar hon stammande.
   - Inte? Då måste ni ju bara byta några ord med honom! Han är en väldigt intressant
individ när man kommer honom närmre, säger Rafael entusiastsikt och knuffar fram
sin bror igen
   Christian lyckas slita blicken från den unga kvinnan och ger honom en mördande blick.
Rafael bara blinkar åt honom innan han vänder på klacken och försvinner bland gästerna. Rätt
åt dig, din åsna, tänker han roat och tömmer sitt glas.
   Han styr stegen mot utgången, ställer som i förbigående ifrån sig sitt glas på en dyrbar byrå
ute i hallen. Om han har tur blir det kanske fläckar. Lika bra att avlägsna sig nu, tänker han
medan han får sin rock av en tjänare. För om jag måste stanna för att se den där grisen ta med
sig min ljuvliga lillasyster upp på övervåningen så kommer jag inte bara kasta den absurda
tårtan i huvudet på honom utan antagligen försöka skära ut hans lever med tårtspaden också.
Sådant vildsint beteende hade säkert fått alla sinnessvaga kvinnor i lokalen att svimma av
förskräckelse.
   Han flinar lite för sig själv när han går ute genom ytterdörren. På trappan tänder han en
cigarett. Och det hade fått min söta Silya att bli rasande på mig. Utan att bry sig om att hon
antagligen också blir rasande när hon upptäcker att han har smitit från hennes perfekta
bröllopsmottagning utan att ens ta farväl sätter han kurs mot centrum. Dags att leta upp lite
lättsam underhållning.

Han följer henne med blicken när hon kommer upp får altargången vid Williams arm. Hon ser
strålande ut i sin vita bröllopsklänning, med det låna släpet och den flortunna slöjan. Hon ler
mot sin tillkommande när William lämnar över henne, vågar sig till och med luta sig fram och
viska något mjukt i hans öra. Vad det än är får brudgummen att le också.
Med en suck kväver han en impuls att flyga upp och döda idioten. Det är det här hon vill,
intalar han sig sammanbitet. Det är det här hon vill…

Bara en liten stund innan bröllopet sökte han upp henne där hon satt i salongen och väntade.
Brudbuketten låg framför henne på bordet medan hon förstrött bläddrade i en tidning.
Långsamt stängde han dörren, lutade sig mot den med ryggen.
- Du behöver inte göra det här.
Förvånat tittade hon upp och log lite mot honom när hon lade ifrån sig tidningen.
- Rafael, hälsade hon mjukt och klappade intill sig i salongssoffan. Kom här.
- Du behöver inte göra det här, upprepade han envist när han gick bort till henne.
Tvingar han dig?!
Han blev stående framför henne, oförmögen att sätta sig ner eller slappna av förrän hon
besvarat hans fråga. Hon sänkte blicken och hennes smala hand lade sig till rätta över det
slanka klänningslivet.
- Jag älskar honom och han älskar mig…
Det fanns en mjuk, knappt hörbar underton i hennes allvarliga röst, som fick honom att sjunka
ner på knä framför henne. Utan att bry sig om hur det såg ut ifall någon kom in och såg dem
gömde han ansiktet i hennes knä. Han kände sig som tolv igen medan hon som vanligt
verkade vara det dubbla, trots att det i verkligheten bara är ett knappt år mellan dem i ålder.
- Han borde varit försiktigare, mumlade han mot hennes klänning. Han borde ha fattat
att du är en naiv, ung kvinna, han borde inte ha utnyttjat dig! Be mig om det så dödar
jag honom åt dig, Silya. Här och nu. Jag går in i kyrkan och skjuter huvudet av honom.
Hon svarade inte på en lång stund utan lossade istället hårsnodden som höll hans silverblonda
hår på plats. Långsamt drog hon fingrarna genom hans lockar, smekte honom tröstande i
nacken.
- Det är dags för mig att bli vuxen nu, storebror, sade hon, så obeskrivligt milt att han
fick tårar i ögonen. Jag måste ta ansvar för mig själv. Du kan inte alltid komma på din
vita häst som min riddare i skinande rustning och klå upp mobbarna, som du gjorde
när vi var mindre…
Hon tog ett djupt andetag, fångade honom om hakan och lyfte upp hans ansikte mot sitt eget.
Deras grå ögon möttes och han tillät sig att drunkna i hennes vackra blick.
- Jag älskar Nathaniel, och även om jag misstänker att han nog inte är kapabel att älska
mig tillbaka så vet jag att han bryr sig om mig. På sitt eget sätt. Jag kommer att bli
lycklig.
Han skulle precis svara när det hördes en svag knackning på salongsdörren. William stack in
huvudet och log mot sina småsyskon.
- Det är dags.