Han följer henne med blicken när hon kommer upp får altargången vid Williams arm. Hon ser
strålande ut i sin vita bröllopsklänning, med det låna släpet och den flortunna slöjan. Hon ler
mot sin tillkommande när William lämnar över henne, vågar sig till och med luta sig fram och
viska något mjukt i hans öra. Vad det än är får brudgummen att le också.
Med en suck kväver han en impuls att flyga upp och döda idioten. Det är det här hon vill,
intalar han sig sammanbitet. Det är det här hon vill…

Bara en liten stund innan bröllopet sökte han upp henne där hon satt i salongen och väntade.
Brudbuketten låg framför henne på bordet medan hon förstrött bläddrade i en tidning.
Långsamt stängde han dörren, lutade sig mot den med ryggen.
- Du behöver inte göra det här.
Förvånat tittade hon upp och log lite mot honom när hon lade ifrån sig tidningen.
- Rafael, hälsade hon mjukt och klappade intill sig i salongssoffan. Kom här.
- Du behöver inte göra det här, upprepade han envist när han gick bort till henne.
Tvingar han dig?!
Han blev stående framför henne, oförmögen att sätta sig ner eller slappna av förrän hon
besvarat hans fråga. Hon sänkte blicken och hennes smala hand lade sig till rätta över det
slanka klänningslivet.
- Jag älskar honom och han älskar mig…
Det fanns en mjuk, knappt hörbar underton i hennes allvarliga röst, som fick honom att sjunka
ner på knä framför henne. Utan att bry sig om hur det såg ut ifall någon kom in och såg dem
gömde han ansiktet i hennes knä. Han kände sig som tolv igen medan hon som vanligt
verkade vara det dubbla, trots att det i verkligheten bara är ett knappt år mellan dem i ålder.
- Han borde varit försiktigare, mumlade han mot hennes klänning. Han borde ha fattat
att du är en naiv, ung kvinna, han borde inte ha utnyttjat dig! Be mig om det så dödar
jag honom åt dig, Silya. Här och nu. Jag går in i kyrkan och skjuter huvudet av honom.
Hon svarade inte på en lång stund utan lossade istället hårsnodden som höll hans silverblonda
hår på plats. Långsamt drog hon fingrarna genom hans lockar, smekte honom tröstande i
nacken.
- Det är dags för mig att bli vuxen nu, storebror, sade hon, så obeskrivligt milt att han
fick tårar i ögonen. Jag måste ta ansvar för mig själv. Du kan inte alltid komma på din
vita häst som min riddare i skinande rustning och klå upp mobbarna, som du gjorde
när vi var mindre…
Hon tog ett djupt andetag, fångade honom om hakan och lyfte upp hans ansikte mot sitt eget.
Deras grå ögon möttes och han tillät sig att drunkna i hennes vackra blick.
- Jag älskar Nathaniel, och även om jag misstänker att han nog inte är kapabel att älska
mig tillbaka så vet jag att han bryr sig om mig. På sitt eget sätt. Jag kommer att bli
lycklig.
Han skulle precis svara när det hördes en svag knackning på salongsdörren. William stack in
huvudet och log mot sina småsyskon.
- Det är dags.