Raphayel
Argh!
Vad gör man?!
Jo, man hör av sig till sin Jim och frågar honom om han mot förmodan har sparat den där biten text någonstans mellan alla sina rensningar och formatera C:\
Som tur var så hade han det! Han hade kvar skiten och han mindes till och med var han hade den så jag fick den på fem sekunder.
Så snabb service får man inte ens på McDonalds!
Därför måste vi fira med ett provsmak från detta underbara, glömda kapitel.
Kapitel *2*
Jag är den världsomtalade Raphayel De'qard, alla kvinnor begär mig och alla män önskar att de var som mig. Förutom att vara en del av alla kvinnors dagdrömmar och hemliga fantasier så är jag också en av prins Thadiel Dakas livvakter, och tillsammans med mina tre vapenbröder finns jag alltid vid hans sida oavsett hur farlig situationen är. Hur oerhört som det än låter så har jag tyvärr inte alltid varit en del av hans höghets livvakt, och jag förstår ärligt talat inte hur han klarade sig utan mig innan...
Jag växte upp ute på en farm tillsammans med mina fyra systrar, söta flickor som verkligen kunde hittat sig bättre makar än dem de har nu men säger jag det högt så slår de väl mig. Yngsta barnet och enda sonen i familjen, det är jag, och min far var noga med att lära mig allting om hur man ska sköta en farm. Kor, grisar och får... så grödor, skörda grödor och sedan sälja samma grödor inne i byn. Inte direkt en värdig sysselsättning för någon vars öde det är att vara begärd av alla kvinnor.
Det smärtar mig att säga men jag bodde faktiskt på den där farmen i tretton år av mitt liv, utan att ens veta vilken ände av ett svärd man ska hålla i och vilken man ska sticka i sin motståndare! Detta rättade dock till sig så fort min äldsta syster gifte sig, inte med en bonde ska jag kanske tillägga utan snarare med mannen som förändrade mitt liv. Han hette Drogo, och han gifte sig antagligen med min syster bara för att hon var ung, och hon gifte sig antagligen med honom bara för att han hade pengar och ett gott rykte.
Han var en före detta officerare ur konungens armé, som fick ta avsked på grund av en lättare skada, enligt honom själv. Det flesta andra tycker att det är lite jobbigare än så att förlora en arm men han verkade snarare mest irriterad för att han inte fick fortsätta med någonting han älskar. Därför var han säkert väldigt tacksam när jag bevärdigade honom med min uppmärksamhet, och min törst för kunskap imponerade säkert också på honom.
Han lärde mig allt jag kan och jag är skyldig honom mycket för den hjälp han givit mig! Okej, jag ska vara ärlig... gubben lärde mig aldrig mer än grunderna, och knappt ens det. Jag var tydligen inte tillräckligt begåvad för hans smak. Bah! Vad vet en sådan som han om verklig talang? Det var frustrationen som till slut drev mig hemifrån och jag begav mig till huvudstaden för att söka anställning i vår nådige konungs armé. Om en sådan som min systers man lyckades nå en officers post så måste kommer ju en man med min begåvning att snart utses till en av Hans Majestäts personliga krigsrådgivare.
Förvånansvärt nog så blev jag utkastad. ”Vi behöver inte bondtölpar, vi behöver soldater,” sade rekryteringsmannen. Bara att tänka på det gör mig fortfarande förbannad! Hur kan man behandla landets störste svärdsmästare med sådant förakt? Thadiel lät sparka honom senare... Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv som när jag såg hans misstrogna min, när Thad sa åt honom att hämta ut sin sista lön och sedan försvinna.
För att återgå till historien om min händelserika barndom så gav jag i alla fall inte upp bara för att en idiot kastade ut mig i rännstenen. Varifrån jag fick idén att bryta mig in i palatset för att tala med konungen själv om detta oerhörda som hänt mig vet jag inte, och jag inser nu i efterhand att den idén antagligen inte var vidare genomtänkt. Just då lät det dock som en utmärkt plan! Dessutom var det inte vidare svårt att smyga sig in i palatsträdgården, något som jag givetvis påpekat för min prins men som han fortfarande inte har gjort något åt. Jag svär, den mannen VILL bli lönnmördad! Det är tur att han har mig att vakta ryggen åt honom, för inte gör han det själv...
Lille Raphie ska få mer uppmärksamhet idag, har jag bestämt. Efter att jag har skrivit den lilla sammanfattningen om Danele. Den har legat och ätit på mig hela morgonen när jag försökte halvsova.
Dumma, envisa kvinna som vill ha uppmärksamhet!
