Jag är för slapp för att uppdatera min blogg. Nå, kanske en så stor överraskning egentligen.
Sitter och diskuterar skrivande med Josef. Skulle vara ganska kul att studera någonting med skrivande men frågan är om man är tillräckligt bra egentligen.
Jag menar... jag tycker ju inte direkt att jag skriver dåligt va.
Men jag skriver inte heller på det där speciella, samhällskritiska, in-your-face-sättet som verkar vara normen för folk som söker till sådana där kurser. Och faktiskt kommer in, kanske ska tilläggas.
Sen verkar det vara väldigt mycket om poesi och diktande, och det är jag väl inte riktigt intresserad av egentligen.

Nästa fråga är ju; vad vill jag då? Vill jag sitta och skriva texter för mig själv resten av livet? Eller vill jag försöka något mer?
Förändringar och sånt är ju alltid läskigt va, men det jag är mest rädd för är nog att jag ska få höra det där ödesdigra.
"Ledsen, men du kan inte ens författa dig ut ur en blöt papperspåse. Lägg det på hyllan och skaffa dig ett vanligt jobb, bruden."
Självklart är väl alla människor rädda för att få kritik och att inte duga, men vissa tar tag i sig själva ändå och tar det där steget för att åtminstone prova. Friskt vågat, hälften vunnet heter det ju.

Nästa fråga är; Jaha, och om historierna inte håller? Tänk om jag vaknar en dag och mina idéer bara är helt slut. Borta. Finns inte mer. Den där rösten i huvudet har försvunnit och pappret under pennan reflekterar samma tomhet som finns inom mig.

När allt kommer till krita så är det här nog bara ett problem med självförtroendet. Jag undrar om man kanske kan hyra en personlig coach som följer efter en överallt och berättar för en hur bra man är hela tiden. Det kanske hade hjälpt...