Senaste mangan jag läste fick mig att tänka på en liten scen jag skrev för något år sedan.
Medverkande;
Danyael, Kejsarinna av Khell.
Zare, livvakt och Danis barndomsvän.
"Han", ytterligare en livvakt och Zares tvillingbror.

---

– Vet du varför han alltid fick vara först, Zare? Det är inte för att han var äldre än dig, som jag alltid hävdat...
– Så varför, Dani?
– Han kom inte hem med lika hiskeliga ärr som du.
– Han kom hem utan huvud istället...
Luften är kylig och klar, som om den låtit sig påverkas av deras ord och upprörda känslor.
– Någonting fattas... viskar hon tillslut efter en lång stunds tryckande tystnad. Jag är alldeles tom inombords... tänk om det var han? Min enda chans till evig lycka. Åh, Zare, hur vet man när man älskar någon?
– ...ingen behöver veta vilken broder det var som dog... inte ens du...
Hon stirrar på honom.
– Zare, det...
– Jag vet, avbryter han genast och vänder sig bort. Du kan inte. Jag vet. Dumt att ens nämna det... Jag ber om ursäkt.

---

Tänker också automatiskt på Akim och Micha.
Pojkarna Rulov har ju aldrig varit särdeles riktiga i huvudet.
Det är deras fars fel, det är i alla fall vad alla skyller på.
Det jag har i tankarna är nog dock någonting som skulle fungera bättre med Despiens personlighet än med Akims egentligen. (Despien har för övrigt två bröder, Marc och Paris. De är trillingar.)
Ungefär såhär:

- Marc... du beter dig underligt, viskar flickan när han trycker henne mot tegelväggen, men hon kämpar inte emot.
Istället virar hon armarna om hans hals och trycker sig mot honom när han kysser henne längs halsen.
- Nej då, jag vill bara vara nära dig lite... mumlar han övertalande.
- Har... ah... har det hänt något? D-du vill aldrig... kela såhär annars...
Han ler mot hennes hud och tänker att hon ska vara glad att hon är alldeles för upptagen med att få hans fingrar innanför sina trosor för att märka något. Det är svårt att låtsas vara söte, snälle Marc när man har ett sadistiskt flin i ansiktet. Tack, farfar för det arvet.
- Despien? Hörs en manlig röst bakom dem. Vad håller du på m... Lindsay?!
Flickan i hans armar stelnar till. Det tar henne ett ögonblick att absorbera chocken innan hon försöker skjuta honom ifrån sig. Despien känner tillfredställelsen som ett rus i huvudet när han släpper henne och vänder sig mot sin bror.
- Marc?! flämtar flickan innan hon stirrar som om hennes ögon var på väg ut ur huvudet.
- God kväll, Marc, Despien behöver inte tvinga sin röst att låta ömsint och len. Jag förmodar att den här tillhör dig?
- Vad..? Fy fan... helvete... Marc knyter händerna.
- Hon slog sig ner intill mig i baren och började klänga samtidigt som hon stönade ditt namn i örat på mig, berättar Despien obekymrat och tar ett steg närmre brodern. Jag kunde inte motstå frestelsen...
- Vad i helvete har du gjort?!
- Jag? Om hon verkligen älskade dig skulle hon kunnat se skillnad på oss. Inte sant, storebror?
Flickan kvider svagt och försöker pressa fram ursäkter. Marc fäster blicken på sina skor. Nonchalant virar Despien armen om hans axlar.
- Jag tror inte att vi ses mer, Linds, men det var kul så länge det varade!
Despien föser med sig sin bror ut ur gränden, lämnar den snyftande flickan att försöka rätta till sina kläder. Ruset får det att susa i öronen på honom, starkare än cigaretter, snabbare än alkohol och lagligare än droger. Jag undrar om morfar blir lika hög av att manipulera tråkmånsarna i parlamentet... antagligen.


Nå, det var allt för ikväll. Nu ska man äntligen sova.